Tänk om…

…allt hade suttit där det skulle sitta!

Ibland kommer det sådana där fotolägen som man egentligen bara kan drömma om, lägen där man verkligen vill att allt ska sitta – skärpa, bländare, tid…ja en grym exponering där verkligen allt sitter som en smäck, men oftast kommer man hem med suddiga skott som förr eller senare åker i papperskorgen.

Nu senast hände det när Tomas Lundqvist, Edvard Vendelin och jag var i Dalarna och plåtade orrspel. En ung duvhök kom ner till spelplatsen och satte sig i en större tall. Självklart drog orrarna all världens väg och höken hann inte riktigt med i svängarna. Efter några minuter så tröttnar höken och flyger iväg, rakt emot oss. Jag hade ställt in kameran på följande AF och försöker i min iver att hinna med att få några flyktbilder. Höken glider närmre och närmre och när den är runt 15 meter från gömslet girar den upp och vänder tillbaka. Kameran exponerar bild efter bild och när jag sedan snabbt kollar igenom bilderna på displayen så verkar en bild ordentligt lovande…tills jag förstorar den!

Detta är dock den stora charmen med att plåta – möjligheterna till bra bilder kommer tillbaka, men det är inte alltid man förvaltar dessa möjligheter på bästa sätt och därför är det bara att fortsätta harva ute i spenaten.

Allt är inte bara guld och gröna skogar…

Det är ett högt tryck i Bandhavgarh då parken är mycket populär bland besökande turister. De 32 jeepar som vid varje safari släpps ut på vägarna i parken måste ju påverka natur och fauna på något sätt. Det måste ändå sägas, när tiger är på gång och det är ett antal bilar på plats, då kan det bli det rörigt. Både förare och guide vill självklart att deras turister ska få den bästa sikten och komma så nära som möjligt och då blir det lätt lite rallystämning.  Den person som vill ha lugn och ro och sakta glida runt på vägarna i egen takt kommer att tycka att detta inte är speciellt roligt.

Tala Gate – entrén till Bandhavgarh National Park

Tiger Show – kö till elefantridning

Den kritik man läst gentemot det höga besökstrycket är att tigrarna störs av alla jeepar och människor. Att begränsa antalet besökare på något sätt är förstås en avvägning som kan bli ganska svår. Många turister genererar mycket pengar och mycket pengar bidrar både till parkens upprätthållande och till skyddet av dess tigrar, men många turister är även viktigt för många av innevånarna i den lilla byn Tala med omnejd. Här går mer eller mindre allt ut på att turisterna ska få möta den stora randiga katten.

Ingen höjdarbild, men den illusterar hur det kan se ut när det är tiger på gång och många bilar på plats

Tala Village – mycket reklam för olika lodger

Det är dock inte alla som får möjligheten att få detta eftertraktade möte (mer än från en elefant), vill man vara helt och hållet säker så gäller det att stanna några dagar i parken för fler safaris. Men det man ska tänka på är att njuta av allt det andra som man får vara med om, det är minst lika viktigt som att få se tigern, det är mycket beroende på mångfalden i parken som gör att de överlever.

Det gäller inte att bli ledsen om man inte ser tiger – njut av parken i sin helhet

Nordic Nature Photo Contest 2011 – en norsk eller nordisk angelägenhet?

Grönfläckiga paddor – denna bild gick vidare från första urvalsprocessen, men tyvärr inte längre…

För lite mindre än en vecka sedan presenterades vinnarna i Nordic Nature Photo Contest 2011 (NNPC) och det var verkligen ett gäng otroligt spännande och vackra bilder som presenterades. Juryn kan verkligen inte ha haft ett lätt jobb. Totalsegrare blev Arnfinn Johansen med en härligt vacker björnbild tagen i Finland. Utmärkande var även att Roy Mangersnes blev rikligt belönad för sitt fotograferande då han hade med blider i flera olika kategorier. Roligt, då han är en av de fotografer vars bilder jag under det senaste året har börjat titta på allt mer. Hans bilder från Botswana är mycket sevärda.
 
Att det skulle vara hög klass på bilderna som vann var det inte någon tvekan om, men det som däremot slog mig var att den absoluta majoriteten av bilderna (vinnare och runner-ups) kom från norska fotografer. Kanske inte så konstigt, då initiativ och ansvar för NNPC har kommit från den norska naturfototidskriften Natur & Foto. Men för mig blir det rätt lustigt att dominansen blev så pass stor, speciellt då tävlingen kallas för nordisk. Enligt tävlingens hemsida så skickades det in 4500 bilder och det skulle vara intressant att få veta hur många av dessa kom från fotografer baserade utanför Norge. Det jag funderar över är om underlaget från Sverige, Finland, Island och Danmark var så pass litet att de försvann i mängden bilder från Norge. Nog för att de har många otroligt duktiga fotografer, men inte är det väl så att norrmännen är så pass bra att de med så stor marginal utklassar alla oss andra?
 
Hur de ansvariga för NNPC kommer att resonera kring detta faktum kommer att bli mycket intressant att följa fram till nästa års omgång och om det inte sker en förändring finns risken att tävlingen förlorar sin legitimitet som en nordisk fototävling. Det skulle vara riktigt tråkigt eftersom jag tycker att det i grund och botten är ett riktigt bra och intressant koncept.

Ytterligare en morgon i Varanasi

Varanasi lämnar ingen oberörd. Det är en stad som greppar tag i och skakar om en, speciellt tankemässigt. Jag undrar hur en stad kan upplevas så lugn men ändå vara totalt förvirrande och kaotisk. Ett sätt att uppleva detta på ett närmre sätt är att sakta strosa utmed stadens ghats och bara insupa atmosfären.

Soluppgång

 Livskraft

Det är dock svårt att ignorera alla som vill sälja något; allt från barn som med vädjande ögon vill sälja vykort eller blommor till äldre män som vill ta dig med på båtsturer längs Ganges. Om du inte vill betala turistpris så var beredd på hårda förhandlingar och i slutändan kommer du ändå bli skinnad. Mycket här handlar om pengar, vilket är en av de mindre roliga sakerna med Varanasi. Ibland kan man inte komma ifrån känslan att ses som en vandrande västerländsk plånbok.

Samtal

Stilla betraktande

Gillar man att spana på människor har man kommit till rätt ställe. Varanasis ghats fungerar som en magnet och det är egentligen bara att sätta sig och titta, alltid kommer det att hända något. Som jag skrev i det tidigare inlägget, fotografer som har en förkärlek till gatu-/människofotografering kommer att trivas finfint här. Heliga män, barn, vanliga indier och en packe turister. Tänk vilken smältdegel…

Helig man

Dagliga göromål i strandkanten

Kom dock att tänka på att jag har det fotografiskt svårt i dessa situationer. Jag är inte riktigt van med att sticka upp en kamera med en stor glugg (70-200/2.8 och 24-70/2.8) i nyllet på helt okända. Försökte även med lite smygfoto, men i det stora hela kändes det besvärande och förvirrande. Jag är nog en bekvämare fotokille bakom teleobjektiven

A date with Mother Ganges

Varanasi gör sig bäst i arla morgontimma. Att sitta i en roddbåt som sakta glider fram längs stadens ghats och känna den svala luften i ansiktet innan solen gör entré på himlen får en att verkligen vakna till. Det är nu på morgonen som staden visar sitt vackraste och mest intressanta ansikte. Många är de människor som vid denna tid söker sig ner till flodens strand för att be, tvaga sig, tvätta sina kläder eller kanske dricka en kopp chai.

Roddbåtar på Ganges

 Morgonsamling på en av Varanasis ghats

Detta är ett eldorado för gatu-/människofotografen. Även fast detta är en fotografisk genre jag normalt inte pysslar med så blir man medryckt av Varanasis mix av religiösa riter, vardagligt liv och doften av rökelse. Ganges har stor inverkan på livet här.  Det är alltså inte bara den svalkande morgonluften som får en att vakna. Som du säkerligen förstår är intrycken många och kanske är de för många för att ha möjlighet att ta in vid ett och samma tillfälle.

Prayag ghat

Indiska kvinnor som badat i Ganges

Varanasi är en av världens äldsta bebodda platser och en av Indiens heligaste städer. Många hinduer vallfärdar hit och många dör här. När man gör det senare finns möjligheten att brännas på bål vid någon av de två ”burning ghats” som ligger vid flodens strand. Av hänsyn ska man inte fota detta och därför kommer ni inte heller få se några bilder, jag har helt enkelt inga. Jag såg däremot turister som trotsade denna rätt enkla förhållningsregel, sorgligt men sant. 

Ett stärkande dopp i Ganges är viktigt även för de unga

Varanasi är en av Indiens heligaste städer

Men det får en även att undra; hur ser de på oss som för någon dag besöker deras liv, fotar när de badar, ber och tvättar. Jag vet ju i alla fall hur jag skulle reagera om det var så att jag blev utsatt för liknande behandling här hemma. Samtidigt antar jag att den stora turistströmmen till denna mycket speciella stad är viktig för näringsidkare av olika slag.

Även om man besöker Indien på en ”naturresa” så är Varanasi väl värt ett besök. Det man får i retur är minnen som sätter mycket av vårt västerländska tankesätt i rullning och som definitivt kommer att räcka en lång tid framåt.